Hösten 1977 begav jag mig iväg från Helsingfors för att kanske aldrig återvända. Vägen mot Addis, Bombay och Herat låg öppen.
Det här är den första något obearbetade versionen av den europeiska delen på denna färd, rekonstruerad genom bilder och brev.

Hej M! Måste väl få iväg ett brev till dig innan jag själv dimper ned. Det har varit smått om tid och inspiration till brev den senaste månaden, men nu har det lossnat och jag skriver på löpande band, är nästan tvungen till det också om folk ska få veta att jag kommer.

Lite småstressad just nu. Är i Skillnadsgården och kopierar negativ och måste bli klar om en halvtimme för att hinna till Bastun med nyckel, och ta en öl. Har varit på Åland i 10 dar och sticker om två. När jag kom hit till Mariehamn gick jag och njöt av höstens skönhet. Kom sen på idén att det skulle va juste att jobba ett tag med nåt utejobb och fick ett som parkarbetare.

Har gått omkring och mått bra medan jag planterat blomlökar av alla de slag lite överallt i stan. Har varit verkligt skönt att vara ute efter en innesittarsommar på biblioteket.

Känns på något sätt onödigt att skriva och berätta vad som hänt eftersom vi snart kommer att träffas, även om det är cirka en månad till dess. Vet inte exakt när jag kommer men troligen den senare hälften av november. Sticker  till Uppsala på lördag. Där skall jag hälsa på J som kommer hem efter en månad på Kreta, och som i samma veva fyller 30. Sen far jag nog till Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och sen vidare till England och Paris förrän jag kommer till Genève. Skriver ett kort eller möjligen ett brev och meddelar närmare ankomst.

Har varit skönt på Åland, jag har funkat och tagit emot, men nu börjar det gröta ihop sig lite i mitt huvud, det brukar bli så efter en tid här. 

Dagarna har varit intensiva och fulla av liv.

- Varje dag är som en pärla, sa pastor Oberg på begravningen jag var på förra lördagen. Första tiden jag var här var Helsingfors och det jag varit med om de sista veckorna där väldigt nära, men nu har det fått ge vika för andra aktuellare saker. Vet inte riktigt om jag har resfeber. Den kanske kommer ibland men det känns som det är långt framme i tiden som jag skall ge mig av, fast det bara är två dar. Ser fram emot att träffa en massa nära vänner och den första delen fram till G känns enkel och skön, det är efter det som det kan börja kärva till sig.

Är förbannat trött på att svara på frågan vart jag ska. De flesta frågar ju vad jag gör i Mariehamn den här tiden på året och jag försöker svara så behärskat och tillmötesgående som möjligt. Inte är jag säker på vart det egentligen bär iväg men tror att jag skall försöka komma fram till Egypten åtminstone.

Hade en skön dag på jobbet idag. Var utanför Västernäs skola och klippte gräsmattor. På rasten lattjade jag med ungarna. 
Nej, nu måste jag sticka om jag skall hinna med en öl. Jag skriver alltså ännu, från England kanske. Hoppas du mår fint och att vi får det skönt när jag kommer. Gud vad jag är rädd för att det skall hända nåt som hindrar mig från att kom iväg. Hälsa D och många kramar från T till dig.

Uppsala 18.10.77. Hej P! Har gått och dragit länge på att skriva till dig nu. Tänkte skriva redan i Helsingfors men det blev inte av p.g.a. uppbrottsstämning och mycket som skulle fixas.

Stack från Helsingfors i början på oktober, till Åland, där jag var i två veckor. Var hos min mor som fyllde 50 år den 12. oktober. Kommer inte att vara ”hemma” på julen så det var kul för henne att se mig lite före jag for.
Tänkte först gå omkring och inte göra nåt speciellt, men bestämde mig ändå snart för att ta ett kortvarigt jobb. Jobbade som parkarbetare i två veckor. Det gick ut på att plantera blomlökar, klippa gräsmattor och rafsa löv i stadens parker. Jag stortrivdes. Njöt enormt av höstens skönhet. Träffade människor som jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med. Kände mig öppen och mottaglig.

Idag är det tisdag. Jag gav mig iväg från Mariehamn i lördags och har alltså varit på väg i tre dar. Egentligen känns det inte som jag skulle vara på väg ännu, men det kommer väl så småningom. Börjar min resa ner mot kontinenten om ett par dar. Sticker och hälsar på K i Göteborg och far sen vidare via Köpenhamn till Portsmouth i England. Där tänkte jag stanna ett tag hos goda vänner. Sen bär det av till Genève över Paris och efter G kan man väl säga att den riktiga resan tar vid. Då har jag hälsat på alla vänner jag känner i Europa och blickar fram mot vägens ensamhet.
Just nu känner jag det som om jag är i nåtslags mellanläge här i Uppsala. Har varken just kommit, eller är omedelbart på väg bort, och får ångest av sysslolösheten. Har varit så van vid att ha mycket att göra de senaste veckorna så det känns plötsligt tomt när det inte finns nåt späckat program.

Uppsala är ju en bekant stad för mig, så det är inte så mycket att titta på. Eftersom jag bodde här i ett år känner jag rätt så mycket folk, men har inte nån närmare kontakt med det stora flertalet. Vet inte om jag skall gå fram och hälsa på bekanta. Situationen blir lätt pinsam. Vet inte vad man skall prata om. Det blir för det mesta en historiebeskrivning av vad man gjort de senaste två åren och vad man kommer att göra. Är trött på att berätta vart jag är på väg.

J, som du träffat på Åland, har just kommit tillbaka från Kreta där han varit i 5 veckor. Har fått veta lite om ön som kan vara bra att veta. Kommer troligen själv att fara dit. Kanske blir där över jul. Skulle gärna lära mig lite mer grekiska än den jag kan. Kan nästan ingenting, men ändå några ord.

Har lyckats skrapa ihop 5000 mk som jag har med mig. Om jag snålar så skall jag väl klara mig ett bra tag på det.
Jag vet inte hur mycket väsentligt jag lyckades klämma ur mig, men du vet åtminstone var jag befinner mig och vart jag är på väg.

Sitter på nåt som kallas Jazzhuset i GBG tillsammans med K. Rätt flott ställe där en flaska starköl kostar 11:50 kr. Istället för att komma in på ölsvängen och därmed penningsvängen tog vi en Pommac. Klarade mig undan öldrickandet igår också, på Rehnströmska museet. Även det är ett jazzställe. Där var det inte så frestande eftersom det endast fanns folköl, och det smakar inget vidare. Bra och billigt så länge man har inställningen att det inte är gott.

Träffade Peter Kjellin, trumpetaren i Stans Band i huset där K bor idag. Han sa att de spelade här ikväll och det blev snack om att jag kunde komma hit. Sa att jag inte ville slösa mer pengar än nödvändigt så han lovade att försöka ordna in oss gratis, och det gick bra. Är mest lite ”äldre ungdomar” här. Soft place.

Först verkade det som om jag aldrig skulle komma mig iväg från U-a men till sist hittade jag en bra lösning på mina problem. Fick reda på en kille som kör till GBG varje fredag och fick åka med honom för 40 spänn, och det betalade jag gärna istället för att stå på vägen i regn och rusk. Nu har jag samma problem med att veta hur jag skall ta mig vidare härifrån. Det är inte som att åka interrail det här. Det kräver mer än att bara gå till tågstationen och ta nästa tåg. Har nog tänkt mig lifta men det är inte så värst lockande. Speciellt inte genom Tyskland i dessa dagar. De syr väl in en direkt där av en eller annan anledning.

Har redan hunnit med ganska mycket här i Götet. Har vandrat omkring tillsammans med K och börjar få lokalsinne. Intressant att komma till en stad man aldrig varit till förr. Känner mig lite mer på väg än i U-a. Men jag har kommit underfund med att för att verkligen känna sig på väg måste man snacka främmande språk och träffa andra resenärer och det har jag inte gjort ännu.

Stans Band kommer igång lite mer, det blir mer tryck. Känner fler av killarna i gruppen och vi har haft kul tillsammans. Rökt colombianskt och gått omkring på gatorna i MH och fnittrat i höstnatten för att sluta hos C på improviserad fest. Det är andra ”vänner” i stan ikväll också. M.A.Numminen spelar på Sprängkullen, ett ställe som motsvarar Uppsala Musikforum. Stöter på bekantingar här och där. Var upp och tittade på det dimmiga Jätteborg från Skansen Kronan, en kulle med ett torn på. Vägen dit upp var tröttsam. Var lite påverkade av CS och då kan uppförsbackar bli brantare än vanligt och man längtar efter rulltrappa. Vägen ner var betydligt roligare, en trappa med korta trappsteg. Man kom in i en löjlig gångrytm som var svår att komma ur när marken blev plan igen och det inte längre behövdes höga korta lyft på benen.

Satt en stund och undrade om det var Magnus, en kille som jobbade en sommar på biblioteket i MH när jag också var där, som satt vid ett bord längre bort. Måste gå fram och fråga, och det stämde.

Tycker om att vandra i G. Finns mycket vackert att titta på, femininer inte minst. Måste lagra upp lite minnesbilder nu innan jag kommer ner till fulingarna i Mellan-Europa, som jag lite skarpt uttryckte det för J. Skulle gärna ha nån att dela vissa upplevelser med, medan andra bara är till för mig själv. Helt skulle jag vilja att T var här. Hon cirkulerar fortfarande väl mycket i mitt huvud. Skulle även vilja att R var med ibland. Skriver många brev i mina tankar till henne. Får alltid mani på att tänka tillbaka på vad jag gjort de senaste veckorna när jag är ute och reser. Vad gjorde jag för exakt en vecka sen, två veckor sen, o.s.v. För fyra veckor sen var det fest i A, för tre veckor sen var jag i J, för två veckor sen på B och lyssnade på Björnligan och för en vecka sen i U-a och drack SC.

”Det är en brud som sitter och tittar på mig”, säger jag till K.
”Jasså”, säger K.
”… och hon har tittat på mig sen jag kom hit” ”Vad gör man åt sånt?”
”Sitter och blir förbannad på sig själv”.

Runt omkring sitter människor och när jag tittar upp och stjäl mig en blick ibland så finns det ansikten som bär på nåt som påminner om människor man känner. J hade sett en kille som liknade mig på Kreta, en tysk. Han hade råkat i samtal med honom och tyckte att han kände honom eftersom han känner mig, men så var det ju inte alls.

Kom hit i fredags, och kommer troligtvis att fara vidare om två dar. Har lite att fixa imorgon. Måste ha fler vaccinationer. På tisdag ställer jag mig troligtvis och liftar ner till Malmö, även om det tar emot lite nu när höstregnen kommer. Vill absolut inte fastna nånstans i obygderna dyblöt.

Det regnar i GBG, klockan fem på eftermiddagen, där jag ligger i ett rum med öppet fönster, ett studentrum i en studentkorridor.
Där hörs bilarna från gatan, de hörs på ett särskilt sätt, ljudet från regnvåta gator. Ute mörknar det och snart är horisonten uppslukad av mörkret. Det skymmer på, och snart skall jag gå ut i regnet.
Jag vandrar hela tiden in i nya rum, konkreta rum. Nya människor och olika rum. Studentrum med sin speciella lukt är avskyvärda. I samma klass som köpcentra. Dom ger mig skälvan. Köper glass till tröst.

Mera musik, mycket musik. Den amerikanske jazzsaxofonisten Sonny Fortune är i stan och det är till det jag tänkte spara min j. Före det tänkte jag slinka in på biblioteket där Afrika-experten Basil Davidson håller föredrag. Känner inte samma oro inom mig som i U-a som i GBG nu när sista dygnet påbörjats. Mitt huvud känns Tomare.
Öppnade 9:e paketet röd Nortti från den limpa som jag köpte för exakt en vecka sen.Hälsningar från G. Från en hostande T.

T! Det var ett fint avskedsbrev du skrev till mig. Vi kan komma närmare, mycket närmare, kanske så nära så att inget längre behöver sägas, att ingenting längre finns att säga. Då är också trångboddheten maximal och nya murar måste forceras.

K och jag har känt varandra i 7 år och haft musiken gemensamt. Just nu går han på musiklärarutbildning här i GBG, andra terminen. Han verkar trivas bra med det. Känner det inte som jag stör, även om vi kommer in i återvändsgränder i kommunikationen ibland. Vi är mycket inne på ordlekar och snabba hopp i associationsflödet. Känns lite tomt ibland, men inte störande.

När man reser och man hälsar på folk i deras hem blir det intensiv samvaro i några dar utan större avbrott och det tär, att hela tiden vara bunden av en annan. Den ene som gäst, den andre som värd. Situationen är en helt annan när båda har ett eget hem att gå till.
Jag försöker gå ut med mig själv så mycket som möjligt d.v.s. snacka om det jag tänker på, och ibland är jag rädd för att det dränker K. Får väl sticka in ett par ledande frågor här och där så han kommer igång med att snacka om sig själv, om han nu har lust med det.

Finns mycket som jag skulle vilja dela med dig. Mest av allt ensamma promenader, men då skulle de ju inte vara ensamma längre. Jag är långt borta från dina prov, dina vänner och problem och lyckliga stunder. Men du finns ändå väldigt nära mig i tankar och minnen. Tänker idag på när vi satt i A en kväll med tjejen, hon som röker. Hon med burrigt hår som flöt ihop. Färgerna flöt ihop, och ljus, och mörker.

Helsingör – Köpenhamn 25.10.77.

Regnet kom i gryningen. Solen i Helsingör. Däremellan snabba ryck. 25 mil på 3 ½ h med immor och dimmor. Nytt land, nya pengar, nytt språk. Allt ser ut att bli ett rakt stråk. Avfyrningsraketen avkopplad. Allt väl. Faster väntar i CPH.

Orkade mig mot all förmodan upp klockan 6 i morse. Varje dag är ny, det är bara det att endel känns osäkrare än andra. Kokade gröt och gjorde några mackor innan jag smög mig ut i mörkret och fuktigheten. Tog en spårvagn ut till motorvägen. När jag kom fram och det ljusnade, kom regnet. Hade planer på att vänta ut regnet, men ställde mig snart modigt vid vägkanten och det lönade sig. Fick lift 14 mil med en långtradare och efter det ganska snart även den återstående biten till Helsingborg. Över sundet på en kvart och här är jag nu i DK.
‎
2 dar i Köpenhamn utan att träffa Miko. Satt på ett café i Christiania och väntade på att hon skulle dyka upp, men no no no. Anyway, det var intressant att sitta där och glo. Blev ganska besviken. Visst fanns det fina sidor av Christiania som syntes men mest var det ”dealers” och oavbrutet rökande som satte sin stämpel på stället. Det leder inte nånstans. Visade dig visst en bok om Christiania i somras så du borde ha nånslags bild av stället.

Var skönt att bli ompysslad av faster Svea i Köpenhamn. God mat och småtrevligt snack. Lade sen ut 200 mk på båt och tåg till London. Tog mig 30 timmar att komma fram. Träffade trevliga unga människor på båten. We had a real dancing-session i discoteket. Dålig musik. ”Yes Sir I Can Boogie” förföljer mig. Om man verkligen vill går det att dansa till den också och få något ut av det. Vad jag fick ut var ”a jolly good time” och muskelvärk i mina ben i 2-3 dar.

Kom till Portsmouth kl. 5 på eftermiddagen just innan I och P skulle bege sig ut på en weekend-resa norrut, så jag hade tur. De kunde ha varit borta. Nu följde jag med. Var nästan upp till Liverpool. Det var party där på lördan och jag mådde bra. Mitt huvud fungerade och jag gjorde en och annan trevlig bekantskap. Liftade ner till London på söndan. Hade dock ingen lust att stanna då, så jag tog tåget ner till Portsmouth och gick och lade mig.

Krapulan gnagde i mitt huvud och jag orkade inte med turisterna i London. Sedan i söndags har jag alltså varit i Portsmouth och tagit det väldigt lugnt och inte mått så där extra bra, men inte dåligt heller. Träffar hela tiden nya människor. Moa kom hit i förrgår och far tillbaka till Paris i morgon. I och jag tänkte följa med henne en bit på väg, till Brighton.

Portsmouth är inte så inspirerande som stad, man tröttnar rätt snabbt på tegelhus. Bricks everywhere. Stranden ut mot Engelska kanalen är det jag funnit mest attraktivt. Att vandra med havsvinden pinande i öronen är OK.

Idkar sällskapsliv. Har lärt mig spela backgammon. Går ut på pubar. Ikväll ska vi på teater och nästa vecka väntar oss ett par fina konserter. Har tänkt sticka upp till London på ett par dar men vet inte när jag får tid. Blir väl kvar i England 2 veckor till. Sen tänkte jag fara och hälsa på Moa i Paris. Kommer inte att stanna i den stan länge, högst ett par dar. Vad jag helst vill se är kollektivet norr om Paris som både Mia och Moa bott.

Lördag morgon eller närmare bestämt eftermiddag. Sov länge idag. Steg upp 6 på morgonen igår för att fara till Brighton med I och Moa. Orkade upp med tvekan och ångrar mig inte. Vi tänkte åka tåg men ångrade oss när vi kom till stationen och fick höra priset: 4£ each, c:a 30 mk. Moa tog tåget för hon skulle till båten. I och jag bestämde oss för att försöka lifta. Det var kallt på vägen men vi behövde inte vänta alltför länge. Stannade upp här och där på vägen och tittade in på små sköna kaféer, drack choklad och mådde bra. Människorna var trevliga och vi kom bra överens. Hann bara vara 2 timmar i Brighton innan vi tog bussen tillbaka. Brighton verkade vara en skön plats, första intrycket var positivt. Bussen tillbaka var billig men tog förbannat lång tid. Stannade till på alla små platser längs kusten.

När vi kom tillbaka till Portsmouth efter en 12-timmars utflykt var vi trötta och tysta. Det glada skojandet från dagen hade övergått till mättad tystnad framåt kvällen. Jag var dock ännu så pigg att jag ville ut och dricka öl och lyssna till tradjazz på en pub, så jag gick dit ensam, och satt ensam hela kvällen. Gipsad i mig själv.

Hösten har kommit hit också. Ute regnar det och träden fäller löv. Vinden slår upp regnet mot fönstret, och där det rinner ner ger det mig undervattenskänsla. Hoppas det slutar regna så jag kan ta mig en promenad till ett kafé nere vid havet dit jag var med Moa för ett par dagar sedan. Vill ta några foton. Det var inrett på ett fult sätt med en stor bild av drottning Elisabeth II och prins Philip, omgärdade med neonljus på ena vägen. Ytterst smaklöst. Jag vill pröva alla kafén överallt.

Köpte en ny väska igår i Brighton och slängde bort min gamla. Var smärtsamt att skiljas från en gammal vän som följt mig, varit en del av mig i över 2 år och delat mina färder under den tiden. Köpte den när J och jag skulle ut och lifta sommaren 1975 och vi skildes åt vid en papperskorg i Brighton. Köpte en väska jag inte är så nöjd med vad utseendet beträffar, men den var billig och praktisk och kanske den kan fylla den gamlas plats bara den fått nötas vid min sida ett tag.

Ljuset ute efter regnet är fint. Mer och mer lägger jag märkte till ljusskiftningar, kanske beroende på fotograferandet. Det var ett fint foto du sände. Om du kopierat det själv så har du utvecklats mycket sen i somras.

Lyssnar till Fairport Convention i stora rummet där jag också byggt mitt bo i ett hörn. Finns även andra rum, men det var det här jag föll för direkt. Här har jag musiken nära.

Far till London på tisdag och stannar till torsdan. Har bestämt mig nu. Det tog några dar av mycken tvekan och påföljande huvudvärk. Har förresten kronisk huvudvärk och vet inte vad det beror på. Kanske på att mitt vänstra öga har nåt fel som jag hoppas skall gå över av sig själv.

Fick ett andra brev av M imorse och behöver energi för att svara på frågor hon ställde. Frågor om brevskrivande och min inställning till det. Tänker samla mig under en promenad efter regnet.

M! Havet är grönt idag. Ett piskande hav som i förrgår var grått. När jag vandrade tillsammans med Moa längs havspromenaden var vädret vackert vackert. Det är det idag också, även om man vanligtvis inte kallar regn för vackert väder. Genomblöt sitter jag på ett kafé vid stranden igen. Stelt ställe med en jukebox och ett stort porträtt av E II och prins P i färg, omgärdat av en starkt röd neonslinga. Jag ville ta foto av det. Var det som lockade mig hit igen. Det är sista helgen stället är öppet så jag bestämde mig för att ta en promenad efter regnet och avslutat brev till R. Lämnade I och P spelandes Scribble eller nåt liknande. Så började det regna igen. It’s the end of the season.

Det är två veckor sen jag skrev till dig senast. Har varit en vecka i England. Kom hit med tåg och båt från Köpenhamn över Esbjerg-Harwich. Det kostade mig 200 mk, men jag tror det var värt det. Var skönt att åka båt i 15 timmar. Träffade sköna människor och dansade stort till äcklig discomusik. ”Yes Sir I Can Boogie” verkar bli lite av en signaturmelodi för den här resan, åtminstone början. Det började redan på IWA där Petteri och jag roade oss med att sjunga med på luncherna och vi fortsatte i parkerna. En god konkurrent är en helt smaklös bit som heter ”From New York to L.A.” som jag hoppas du slipper undan, fast chansen är liten. En verklig landsplåga som fastnar direkt även om man försöker vara opåverkad.

Du har ju varit här så du vet hur här ser ut. Tegelsten på tegelsten. Inte nån vacker stad precis. Stranden är det jag tycker mest om. Brighton däremot verkar vara fint. Liftade dit igår och tog bussen tillbaka. Var på vägen nästan hela dagen, stannade upp här och där, drack kaffe och kakao.

                          -o-

Sov länge och vaknade till ännu ett brev av dig. Fick ditt förra i början av veckan och har gått och tänkt på svar, men det har inte lossnat. Du kom loss ordentligt om mitt brevskrivande och det fordrar väl ett svar: Jag vill skriva brev som finns i mitt huvud som tankar. Det är ytterst sällan jag lyckas förverkliga idéer. Finna den ro som behövs. Det blir ett hastande som lämnar bort för mycket. Ett benrangel blir kvar, ja inte ens det, bara enstaka ben. Vill inte att mina brev bara skall vara enkla meddelanden, utan meddelanden med visst konstnärligt värde. Denna vilja kan tyvärr strypa allt brevskrivande, och det är ju synd. Svamlsvam...

Pubarna här är rena herrklubbarna så jag har frågat vart brudarna går och fått veta att man måste gå på discoteque. Sen har det fortsatt i skämtsam stil och jag tröttnar, men spelar med, för det mesta. Verkar ha gått snett nånstans. Befinner mig i en återvändsgränd. Cul-de-sac. Längst in i gränden står jag som staty, fånigt flinande.

Är i köket hemma hos I&P. Kent och Joe kom just upp och vi skall bege oss ut till nån pub och sen titta på fyrverkeri. Kent visste också om några privata partyn och det lär vara bra brudarställen. Dom vill locka mig med dit på dom grunderna. Känner mig under observation, men känner mig så småningom också hemma här i England. Har vant mig vid vänstertrafiken och det svaga kaffet. De engelska cigsen har hittills varit en besvikelse så dem undviker jag genom att röka Marlboro. Kändes svårt i början, när varken kaffe eller cigs smakade. A demain.

Befinner mig på ett café i Winchester och det regnar. Finns ingen jukebox, men de satte just på radion. Europeisk musik från 30-talet med dragspel, rätt utslätt.
Tillbringade de första två timmarna här till att söka upp ett bra fik. Gick omkring i duggregnet och hade svårt att hitta ett lämpligt. Passade på att titta in i katedralen som är stor och berömd. Vissel vissel. Hade inte ro att ta in det som erbjöds utan rusade snabbt igenom. Kanske jag går och tar mig en titt på biblioteket snart. Passerade det i sökandet, men det såg inte så inbjudande ut. Mörkt, trist.

Va fint att få sig en riktig kopp svart kaffe. Det var längesen. Kopp svart kaffe med russinbulle. Stan är inte så skön jag förväntade. Verkar hopklämd, men på fel sätt. Inte som Gamla stan i Stockholm. Kanske den gör ett trevligare intryck när det inte regnar och hösten inte gör sig så starkt påmind.

10.11.77 - Sitter i I&Ps vardagsrum och lyssnar till Steve Millers ”Fly Like an Eagle”. Har varit i England i två veckor och stannar en vecka till innan det bär av över kanalen till Frankrike och ett hus utanför Rouen, där både Mia och Moa från A bott en gång.

Börjar bli hemvan i Portsmouth. Till först gav stan ett dystert intryck och även om jag ibland sett ljusare sidor så är den ändå inte nåt vidare att ha. Men jag har tur med tidpunkten för det händer mer än vanligt.

Ikväll spelar John Martyn i stan och jag ser fram emot den konserten. Har redan hört den irländska gruppen Chieftains som spelade traditionell musik på traditionella instrument, säckpipa, irländsk harpa, flageolett, bodhran o.s.v. Musiken skulle ha passat bättre in på en whiskeybar än i en stor konsertsal, men var ändå en upplevelse. Stephan Grossman och två andra akustiska gitarrister spelade på samma ställe som John Martyn i söndags och var väl hörvärda, men det blev liite tjatigt med bara akustisk gitarr efter ett tag.

Har hunnit med mycket på de två veckor jag varit här i ö-riket. Har varit till Brighton, Winchester, Chichester, Stafford, Stoke-on-Trent, London och Isle of Wight.
Var över till IoW i söndags. Tog en buss från Ryde till östkusten. Tillbringade nån timme vandrandes på stränderna och plockade snäckor och småfrös. Tog några foton jag tror på. Annars har det varit dåligt med fotograferandet. När jag fått fotokickar har det varit för mörkt.

Kom tillbaka från ett dygn i London igår. Bodde hos Henry Cow. De var på turné i Frankrike och endast en tillhörig kille var kvar i L. Ändå var det överfullt och kaotiskt i huset. Några typer från Bristol var där och repade, och turnerande franska skådespelare bodde också där. Trivdes inte nåt vidare och min franska är inte vad den borde vara och alla verkade ha ångest och flöt rastlöst omkring. Hade tänkt stanna två nätter men orkade bara med en. Hade ingen skön känsla för L. Tröttnade snabbt på turisterna i Soho och allt skräp som salufördes där. Var för trött och nere för att orka ge London Town någon chans och tog kvällsbussen ”hem” till P.

Fredag 11.11.77. Skönt att vakna upp vid ½ 12 tiden efter konstiga resedrömmar och finna ett brev från J. Drömde att jag på nåt konstigt sätt var i Tallinn och kraftigt övervägde om jag skulle ta mig till Helsinki eller tillbaka hit till Portsmouth så fort som möjligt. Efter en massa rådd satt jag på Siljafärjan på våg ut ur Östersjön och då kunde drömmen inte trollbinda mig längre, klippte av och beslöt mig för att vakna.

Henry Cow spelar kanske i Rouen nästa torsdag. Då tänkte jag träffa dem, där, istället för i London. Stannar ännu ett tag här innan jag tar färjan över kanalen. Skall ut till La Crique, Normandie, och kolla hur där ser ut. I Henry Cows hus fanns några franska gäster och jag konstaterade kort att min franska inte är, vad den borde va. Skönt att kunna engelska och funka på samma villkor.

Igår hade vi en ”Great night out”. Var på konsert. Ron Geesen, en man med stor humor fick alla att känna sig bra. Och John Martyn skakade om i omvälvande växlingar mellan akustisk och elektrisk gitarr. Ikväll skall vi se ”Fritz the Cat”, en film jag missat, men hört mycket om.

Var två dagar i Köpenhamn och två timmar i Christiania. Blev besviken. Var bråk på Fellesgöcken och en tegelsten kom inflygandes genom fönstret, träffade mitt knä.

Affärsmännen har börjat trycka på med sin jul och jag vill bort från städerna och ner till värmen. Värmde mig att få expressbrev så jag fick adresserna i tid. Vet ännu inte hur jag skall ta mig ner genom Europa. Kunde komma ner till Aten för 30 £ men kan då inte stanna i Frankrike och Genève. Kanske jag liftar, om jag inte hittar nåt någorlunda billigt sätt att ta mig ner till Kreta.

Jag undrar hur det gick för dig i rättegången, var du är och hur du känner? Vem du är, i vilka rum, vem du ser och träffar, vart du går, och var jag är? Vad som trycker, vad som gör dig glad, vilka som är nära dig? Vill sparka löv i höstliga parker.

                                      .oOo.

I bakgrunden ljuder musiken från nattradion och ännu en dag går mot sitt slut. En dag som för min del började klockan elva. Jag hade på känn att det skulle bli en sned dag, men så sned har den inte varit, mest nervig. Tror att det är resfebern som satt in igen. Frankrike snart. Har svårt att fatta det riktigt. Känns som om det är först nu det börjar.

News at twelve: Brandkårsstrejken har skördat sitt första offer.
Kan inte samla mig trots att jag försökt flere dar. Lägger mig på rygg och andas ut. Flyttar över bördan till morgondagen. Det enda som spelas i radion är kärlekssånger: ”The telephone can’t replace your smile”. Jag lägger mig ner på sängarna, och inälvorna skriker desperat, inte upphetsat. Funderar och formulerar, för mig själv, allt flyger iväg. Så jag undrar vad det är för vits? Saker jag hört från människor, långt borta och nära, ifrågasätter jag, och det jag tar in, det är inte mycket. Jag surfar på oändligt, men tystnaden lägger sig på pappret. Musiken tonar bort och det är tyst. Ett dis finns kvar, stänger av det. Och det blir som många gånger förr; Ensam i natten med mig själv tagandes vara på tid. Att somna är att förlora lite. Allt är bara skisser till nåt som jag ville det skulle vara, förspel till nåt helt. De många långa hjärtliga skratten har förlängt mitt liv några engelska mil. Bye Bye Britain.

Nu är jag här i köket i La Crique och bredvid mig sitter Moa och stickar och babblar franska med Valerie. Jag förstår inte mycket. Om jag anstränger mig och lyssnar riktigt noga och folk talar direkt till mig går det mesta fram. Har inte glömt allt jag lärt mig. Blev faktiskt överraskad och stolt när jag kunde klämma ur mig ”Ou est la gare?” i Le Havre och hittade vägen efter beskrivningar. Tog inte tåget. Det kostade 18 franc till Rouen. Ställde mig på vägen med en skylt och fick napp efter 1 ½ timme. Hade inga problem i Rouen. Bussen hit gick omedelbart och 6 timmar efter ankomsten till Frankrike var jag i La Crique.

Solen sken och gjorde allt vackert. Endast Olivier var hemma. Han spelade trumpet på vinden men kom ner och delade en kaffe med mig. Han fortsatte spelandet och jag tog en promenad med Fifi ut till det lilla kapellet på ängarna. Är skönt att vara ute på landet efter allt stadsliv.

Hösten är kall och ute blåser det. Jean-Jaques, Gerard, Valerie, Moa och jag sitter i köket och värmer oss runt hällen. Flickorna stickar och pojkarna läser serier. Skulle jag inte skriva nu så skulle jag bara sitta rakt upp och ner och inte göra nåt. Har samlat mig för det här brevet i tre dar och måste få det av axlarna.

Hade en lång skön promenad med hundarna i förrgår kväll. Det blev mörkt mycket snabbt och ett tag trodde jag att jag var förlorad i mörkret och regnet, bland korna eller tjurarna. Visste inte vilken sort det var och visste alltså inte om jag skulle vara rädd. Jag vet skillnad på kor och tjurar, men det var som sagt mörkt. Trodde ett tag att jag tappat bort både Fifi och Pepe, men så småningom klarnade allt och jag hittade vägen tillbaka. I mörkret hördes skall av stora främmande hundar. Visste inte om de var bundna och om dom var så aggressiva som dom lät. Spännande äventyr på den mörka franska landsbygden i höstrusket.

Har varit rätt lat och slapp och haft svårt att samla mig. Har ändå lagat två äppelpiroger, sågat ved, lagat cider och cyklat till Bellencombre.
Var med Gerard till Rouen första kvällen för att ta reda på var det var konsert med Henry Cow. Det var falskt alarm jag fått i London. Verkade inte som om de hade nån konsert alls i Rouen. Även om det stod så på en turnélapp på väggen i deras lägenhet i London, där jag bodde en natt. Får kanske reda på vad som hänt i Paris ikväll. Moa, Gerard och jag far till Paris. Moa skall tillbaka till vardan och Gerard och jag på festival.

Istället för att hitta konserten i torsdags blev det flipperspel och titt på staden Rouen. Var in på ett ställe, en restaurant, Les Abysses, som öppnar i dagarna. Jean-Jaques var där och hjälpte till med förberedelserna för öppnandet. Satt och skala lök. Nu befinner han sig i La Crique över weekenden. Han kommer troligen med till södra Frankrike i slutet av veckan (det är söndag idag). Gerard skall dit och jag tänkte följa med. Nono och Titi skall visst göra slag i saken och köpa en gård där nere.

La Crique 23.11.77
Kära mamma! Befinner mig ute på landsbygden i norra Frankrike bland hundar, katter, getter, höns, ankor, kaniner och unga fransmän. Kom hit för en vecka sedan från Portsmouth i England. Tog nattbåten över till Frankrike och så var jag i ett nytt land, nya människor, nytt språk. Min franska är inte den bästa men jag hankar mig fram.

Gerard, Moas franska pojkvän, pratar lite engelska och det är hos honom, och en kille, Olivier, och en tjej, Valerie, som jag varit den senaste veckan. Det är så vackert och annorlunda på den franska landsbygden. Hösten har kommit och vintern också, nästan. Vi hade snö för två dar sen men nu är den borta igen. Men kallt är det. Gerard och jag far till Paris idag. Träffar Moa där. Har träffat henne två gånger redan; tre dagar i England och så under weekenden här. Idag är det onsdag och på fredag far Gerard och jag till södra Frankrike för att hälsa på vänner.

Gerard var en av de fyra fransmän som hälsade på i A för två år sen. Det var där han träffade Moa, Jannes syster. Sen var han i huset i två månader förra vintern så vi känner varann rätt bra. Två av fransoserna som var i Alberga har köpt en gård i södra Frankrike och det är dit vi ska. Vet inte hur länge jag stannar. Kanske tar nåt kortare jobb. Sen far jag vidare till Mina i Genève och därefter vidare mot Grekland.

Vill du skriva till mig och berätta hur det går med lägenheten, hur du mår, om jag fått skattepengar tillbaka och annat så går det bra fram till nyår på denna adress:
Poste Restante - Main Post Office - Iraklion - Kriti - Hellas
Kom ihåg att sätta avsändare på baksidan av brevet.

Sitter i köket i den gamla prästgården där mina vänner bor och mår som en prins. Kramar från Din son.

Lajasse 26.11.77 Hej M! Sitter i ett hus i södra Frankrike och fryser framför den sura minimala elden och värmer mig så gott det går. I mitt knä sitter Lili, en katt, otroligt tillgiven. Vill hela tiden sitta i famnen. Har ingen betydelse vem det är. Träffade hennes moster uppe i La Crique och hon var likadan.
Vid spisen sitter Titi och läser obscena franska serier och ser till maten han tillreder.
Från rummet intill hörs musiken från Frank Zappas film Uncle Meat. Mumlet av två tjejer hörs genom musiken.
På golvet i köket, där jag sitter, ligger hunden Toto utsträckt. Den har ljus päls, skön och mjuk. De andra två hundarna är mörka och deras päls mycket strävare. Tibor ligger under bordet och Pepe är ute med G. Pepe är Moas hund som hon hittade när hon var och hälsade på brorsan i Granada, i våras.
G försvann i morse. Vet inte vart, han sade inte. Vi säger inte mycket till varandra. Vet inte hur det skulle vara om han kunde bättre engelska, eller jag bättre franska. Nu stupar det redan på det.

G och jag har sett varann i över en vecka nu, varje dag. Idag är det lördag. Lördag kväll lite efter 7 och jag kom till Frankrike från Southampton torsdag för en vecka sedan. 

Kändes inte bra att fara från I&P och bege sig ut i osäkerheten efter 2 och halv veckas trygghet hos dem. Måste dock vidare, ner mot värman och solen, som skiner här nu och då, men det är inte mycket värme den skänker.
Kom till Le Havre torsdag morgon och det gladde mig att jag kunde ta mig fram till järnvägsstationen på min knaggliga franska. Tog inte tåget, tyckte det var för dyrt, så jag försökte mig på att lifta. Det ångrar jag inte, fastän jag först fick vänta i en och en halv timme. Sen kom jag direkt till Rouen och tog bussen därifrån till La Crique. Kom dit vid 1-tiden och dan var fin.

Solen lyste upp allt och gjorde det vackert. Kom fram till den omtalade gamla prästgården i La Crique. Hade hört av Moa att Olivier, som bor där tillsammans med Valerie, som jag träffat i A, var lite svår och jag var lite spänd på hur det skulle bli att vara där.
Hörde ljudet av en trumpet på långt håll. När jag kom fram till huset klampade jag upp på vinden till studion där trumpetljudet kom från. Det var Olivier. Presenterade mig. Delade en kopp kaffe i köket och småsnackade så gott det gick.

Tog en promenad med hunden Fifi och njöt av den fina landsbygden efter allt stadsliv.
Stannade en vecka i La Crique. Försökte göra vad jag kunde. Bakade äppelpiroger, sågade ved, hjälpte till att pressa cider. Överlag mådde jag hyfsat där. Att jag inte kan franska så bra att jag kan hänga med när folk talar sinsemellan gjorde att det kändes lite besvärande ibland. England var lätt jämfört med Frankrike.

Befinner mig nu nånstans som jag inte vet vad heter. Har förflyttat mig från Lajasse och är på väg mot Genève. Lättaste vägen att ta sig dit på tummen är att göra en krok söderut enligt människor jag känner. Så det får väl bli så då. 

Vet inte hur länge det kan ta att komma fram till Genève härifrån, men jag räknar med att spendera åtminstone två dar på vägarna, och det känns inte så värst bra. Även om jag inte känt mig bra med förhållandena den sista tiden, så smärtar det ändå att lämna de människor jag träffat här i Frankrike.

Stället jag befinner mig nu har mycket mer positiv inverkan på mig än Lajasse, där jag tillbringade weekenden. En av killarna verkade uppriktigt besviken när han fick höra att jag skulle sticka redan i morgon bitti. Men så är det bestämt. Följer med en kille som skall på jobb tidigt till en större stad där det finns möjlighet att komma ut på de stora vägarna.

LES STOPPEURS SONT SYMPATHIQUES

Ute är det stjärnklar kall natt. Den lilla vita katten skriker, vill in. Från rummet bredvid hörs kärleksflämtningar. Jag är inte trött men ger nog snart efter för latheten och kryper in i min sovsäck istället för att försöka samla mina tankar eller kanske mera minnen. Här är ett:

Gerard, Jean-Jaques och jag begav oss på fredagsmorgonen bort från Paris, ner mot södra Frankrike. Vi åkte i Gs gamla pålitliga Simca, som varit med om mycket att döma av alla stora bucklor och reporna i lackeringen. När vi kommit en bit på väg beslöt jag mig för att pröva lyckan på de franska vägarna och se om mitt körkort visar vad det lovar. Efter en osäker början gick det bra ända till Orlèans där jag råkade in i en rusning och blev mellan en lastbil och en Citroèn. Det enda jag kunde göra, när jag fattat situationen, var bara att köra på. Lastbilen rammade backspegeln då jag försökte undvika damen i Cittran, som sedan körde in i sidan på oss rätt lätt. Det var inget farligt, men ändå förargligt. Försäkringen betalar och felet var inte mitt, såvitt jag förstod rätt. Gerard lät mig köra vidare efter incidenten, och det lättade. Kände mig rätt fånig. Har känt mig lite ynkryggig de senaste dagarna och fastnat i dödlägen med klump i magen. Gör skäl för namnet Smilfinken, som jag i min tystnad döpt mig själv till. När inget kan sägas tar man till leenden som slutar i kväljningar.

Väntar på att komma till Genève och se om jag fått några brev. Det är lättare att skriva då. Om jag inte haft andra planer skulle jag ta och sticka ner till Spanien, det är närmaste vägen till värmen. Nu blir det troligen schweiziska alperna ett tag innan jag kommer mig iväg till någon värme.

Nå, här framför öppna brasan finns det inte mycket att klaga på, så du får vidarebefordra varma hälsningar till dem jag känner och en varm kram till dig.

Postade det förra brevet i Agen en kall måndagsmorgon. Livsångorna klarnade i luften. En död katt låg ihjälfrusen i rännstenen. Död med vita ögon i en tillfrusen pöl i gathörnet.
 

Ställde mig på vägen och visste att minst 48 timmar av resa väntade mig. Visade sig bli 60. Kom iväg skapligt till Toulouse med två bilar och franskan börjar löpa smortare. Några fåfänga timmar utanför stan innan det bar iväg till Beziers 200 km bort. I skymningen kom jag fram, fortfarande alert på att lifta. Misstag i mörkret tröttade mig och jag beslöt mig stanna för natten. 13 km av promenad tog ut sin rätt och jag vart trött. Stället jag hört om var fullt och vidare ansträngningar väntade.
Ett rivningshus uppenbarade sig alldeles passligt. Troligen tillhåll för hemlösa. Kartong på golvet och skydd för vinden. Träffade en newzeeländare under min jakt på mat och inviterade honom till övernattning i mitt slott. Nästa dag började med 8 kms promenad och halvtimmes väntan innan jag var i Montpellier. Två timmars väntan och vidare till Lyon, och i mörkret 50 km till och ännu hundra km från Genève. Kallt, blåsigt och tvärstopp.
Klockan vart nie och det blev dags att söka nattkvarter. Efterforskningar fixade fram ett hus under byggnad och kartong från gatan., att ligga på. Minusgrader, och sömnen kom inte. Sov kanske ändå 2 timmar från 4-6. Var för kallt. Var rädd för att aldrig vakna igen. Nästa dag upp i bergen och ännu kallare. Bestämde mig för att gå så frosten inte tog mig.
Hann med 8 km innan nån visade barmhärtighet.

Mina några dar i Genève blir till veckor. Närmare två som det ser ut nu. Sticker till Aten på Lucia, men innan dess väntar en veckas diskning på New Morning, en klubb döpt efter Dylans sång. Har så gott som bott där den senaste veckan. Ätit gott i restaurangen och lyssnat på musik efteråt. I lördags började jag som diskare och tänker fortsätta med det nästa vecka 5 dar så bussen till Aten blir betald. Inte bara därför. Stannar gärna här och kollar in läget. Det blir billigt. Gratis mat och husrum och många nya bekanta. Har kommit i kontakt med musikerkretsarna här. Många kommer och jammar och småpratar efter kvällens slut hos D & M där jag bor. Blir långa stenade nätter. Kommer tidigast i säng vid 4 och vaknar runt 12 nästa dag.

Är van vid att ha huset på ryggen nu och vandra på främmande gator där ingen känner mig och jag känner ingen. Slinka in på kafén peka och gestikulera, sitta i ett hörn och betrakta. Fånga ögonblick och låta dem flyga förbi. Lämna rum åt andra. Alla är evigt nya. Alla ögonblick.

Azogires 22.12. Kära vän. Kom till Kreta igår morse. Sov på däck på båten och vaknade av att det regnade. Vet inte hur länge det regnat men sovsäcken var ganska våt, jag sov alltså bra. Hämtade posten i Iraklion och fann inget brev från dig. Får hoppas på bättre tur i Iraklion nästa gång. Ville inte spendera 25 mk på buss till Hania så jag gav mig ut på vägen med tummen i vädret. Tog mig 7 timmar att ta mig 150 km. Mycken väntan. Jag hittade nya melodier på mitt munspel.
Sov över på vandrarhemmet i Hania och begav mig i morse mot Paleochora och adressen i Azogires som jag fick av L, en danska jag träffade på båten från Danmark till England. Kände mig lite osäker över hur det skulle vara att komma till helt främmande människor och knacka på. Ville ändå försöka och gav mig av, iväg. På bussen träffade jag en fransman som också skulle hit och som hade hyrt ett rum för två veckor tillsammans med en annan fransos. Jag får bo hos dem på golvet. Föredrar det framför att tränga mig på hos tjejen som jag hade adressen till. Hon har ett litet barn och killen hon är ihop med verkar tjurig.

Vaknade vid 11 tiden, eller rättare steg upp då efter att ha legat och vänt mig sen 8. Låg i halvdvala. Skönt tillstånd. Gick ner till kafét, drack morgonkaffe, åt två ägg. Neskaffet smakar bra, har glömt bort hur finskt kaffe smakar. Blir säkert en massa igenkänningsupplevelser när/om? jag kommer tillbaka. Gick ut för att ta en promenad och träffade Patricia plockandes oliver på vägen och jag stannade för att prata. Hjälpte henne att plocka medan vi talade om Indien, Finland, framtiden, barn, Steiner m.m. Var riktigt skönt. Visade sig att hon inte e ihop med Olivier, hon lever ensamt med sitt barn och planerar fara till några öar utanför Indien i mars. Hon tror att hennes barn kan få en bättre uppväxt där bland en massa freaks. Få ett friare liv. Vill inte att den grekiska livsstilen med familjen som medelpunkt skall bli hans startpunkt i livet.

Gick upp i bergen förbi ett vackert kloster och kom till ett övergivet halvförfallet hus. Att slå sig ner där och inreda ett rum vore inte så dumt, tänkte jag och gick in för att titta. Någon hade redan kommit på den idén. En säng med ett vackert överkast och ett litet bord med saker, bl.a. en chillum. Kanske tjejen med hunden som jag mötte på vägen?

Iraklion 21.12.77. Slutligen har jag då kommit till Kreta. Anlände med båt för tre timmar sedan och sitter nu i ett sjabbigt kafé alldeles ensam. Är på väg mot Hania, en stad 150 km bort. Tittade in här för att få skydd från regnet.

Kretsade omkring i stan tillsammans med en norrman, en kanadick och en australiensare, sökte upp posten och plockade upp en bunt brev. Hittade busstationen men tyckte det var för dyrt att betala 25 mk, så jag bestämde för att försöka mig på att lifta. Försöker ta mig ut ur stan just nu.

Sparade breven tills jag fick lugn och ro och detta kafé är ypperligt för det. Läste ditt brev, blev stum när jag läste om olyckan. Allting stannade inom mig och ännu cirklar det runt i mitt huvud, är så svårt att förstå, så obegripligt. Ändå måste jag förstå, vet att livet kan ta slut när som helst.

Är på väg mot ett hus med människor från olika länder. Fick adressen på båten från Danmark till England. Känner mig fri, mycket friare än de som stannade kvar. Har inte bråttom nånstans, och fastnar jag så finns massor av övergivna hus att övernatta i.

Myten om värmen i söder är falsk. Ingen sol. Regn. Luften är inte kall, den är ljummen, that’s alright with me. Ljuset, ljuset är fint översvallande som vågorna vid havet och jag ger mig iväg ut på vägen igen.

12 timmar senare
Hania, 153 km från Iraklion. Ett stilla tyst vandrarhem där ingen visat sig, endast packningar utspridda över sängarna tyder på liv. Tog mig 7 timmar att komma hit. Fick vänta länge och det blev mycket blåsande i mitt munspel som jag nu kommit igång med. Plockar ut melodi efter melodi och gläds. Vagabonden Chaplin visslar, jag blåser. Vägrar ta den lättare och penningamässigt dyrare vägen. Dyker in i svårigheter, fiskar upp pärlor.

När mörkret närmade sig vid 5-tiden stod jag ännu 50 km från Hania och beredde mig på en natt utomhus, eller så under tak i nåt spökigt rivningshus. Efter 2 ½-timmes väntan, och så trött att jag knappt orkade slänga ut tummen, stannade en ambulans, och tog mig ända fram. Valde att sova på vandrarhemmet. Behöver en fast plats nu och då att slänga bördorna på. Ett alltför asketiskt liv tröttar.

Har varit på väg i över två månader och kommit in i en annan livsrytm. Vardagslivet är långt borta. Lever inte heller turistliv. Går inte på museer för att jag måste, utan när andan faller på, eller när de råkar komma i min väg. Har vissa planer på att försöka få ett jobb här på ön. Det lär finnas arbete i fruktträdgårdarna. Har inget emot att jobba ett tag och se den sidan av livet som omväxling. Det är en möjlighet, men inget absolut tvång. Har ännu bra med pengar kvar. Klarar mig tre månader till. Fixade visum till Egypten i Aten och far troligen dit nån gång i början på januari.

Planerna ändras hela tiden. Ingenting är säkert. Tror jag stannar här en vecka, det verkar fint. Fotar och skriver brev. Plockar lite oliver för ro skull och ger mig sedan av på apelsinplockning som ändå ger cash.

Det är dan före julafton och här sitter jag bland blommor på en grekisk äng i bergen med vinden i ryggen och solen bleknande mitt hår. Romantiker till viss grad. Skall skriva svar på ett brev från Janne. Fick det ifjol vintras från Spanien. Han befann sig ungefär på ett liknande ställe då och skickade en naturbeskrivning till mig. Nu är det rätta tillfället för svar på den.

Varje gång jag ser en motorcykel med sidovagn här i Grekland dyker minnet av mordet på Lambrakis upp – Z han lever.

Dagarna i Aten tillbringade jag till stor del med en rätt motbjudande argentinare, Samuel. Han var med på Magic Bus ner mot Aten (60h). Vår första kontakt var när han blandade sig i mitt snack med en grekisk tjej, Jenny. Jag råkade säga att råttorna lämnar skeppet, och det snappade han upp, och sa att i det fanns ingen sanning. Tyckte det var ett tyskt sätt att tänka. Det gillade jag inget vidare och försökte förklara mig, men lyckades inte nå fram, så jag bad honom ”Fuck off”. Mådde dåligt av det.
När vi kom fram till Aten mitt i natten sammanstrålade vi på ett nattfik och så småningom orkade jag med honom mer. Han hängde mig i hasorna. Vet inte varför, försökte kanske bondfånga. Var dock betydligt intressantare än Commonwealth-resenärerna på vandrarhemmet.
Samuel var en rätt burdus men erfaren typ. Han var för det mesta tillråddad, nedcoolad, av valium - fritt i Grekland. Att han sedan smådrack dagarna igenom gjorde honom småtjatig och tillfälligtvis rätt sned.

 

Jenny träffade jag ett par gånger i Aten. Var t.o.m. med hem till hennes familj och fick mig en liten inblick i småborgerligt liv. Inte min påse precis.

Athens 18.12.77
                        

Hello Hessu!
Well it’s about time to write you now. I've been thinking about it for a long time. Want you to have the photo I promised you. I’m sitting here in the cafeteria of the youth hostel among a lot of English-speaking people. Americans, Canadians and Australians. They seem to be the only ones travelling in the winter, and mostly they are a bore.

Been spending my two days in Athens together with a real weirdo. An Argentinian who has been travelling for 10 years. Been a lot in Asia and Africa and is quite an interesting person although he’s quite tiring when he has taken a few valiums and a couple of drinks afterwards. Repeating himself over and over.

I’m going around Athens singing “Black Diamond Bay” by Bob Dylan from “Desire”. “Up on the white veranda she wears a necktie and a Panama hat”. It really has hit my mind. Doobie Brothers, too. First time I really listened to them and I like it.

Oh, they’re really boring the people around me; talking about the weather and things like that. Nothing much else. But me I’m not bored, I’ve had a real good trip up until now. Two months of friends. Old friends and lots of new. I was ten days in Sweden, 2 ½ weeks in England, 2 weeks in France, 2 weeks in Geneva, Switzerland. There my friends had a club and I was working there helping with the dishes, making coffee and being a barman in general. Really got into the music scene. Jams until 5 o’clock in the morning. Waking up around 2 in the afternoon. Potclouds all around my head.

Now I’m waiting for a visa to Egypt. I didn’t wake up in time yesterday so I have to try tomorrow again. I will have it in 2 days if I’m lucky. I won’t go directly to Egypt thou. Stop over in Crete for a couple of weeks. Maybe have a job picking oranges. It’s pretty cold thou so I’ll see if I can stand it.
Would like to get some money to afford a bouzouki, the Greek type of guitar / mandolin. You probably know it, brother.

Met quite a nice maid from Athens on the 60-hour bus-ride from  Geneva. She’s nice to talk to, but doesn’t turn me on. Spent the day at Acropolis, the ruins in the middle of Athens, with her. Chickwise it’s been a bad trip, but otherwise it’s been beautiful. Have been travelling in many ways; trams, boats, cars, buses and some hitching in Britain and from the south of France to Geneva, 700 kms. It took me 2 ½  days and was bloody cold. Slept outside when there were minus degrees and didn’t have much sleep for sure. Well in Geneva I had twice a better time than the bad in the French Alps. And anyway, it wasn’t that bad. I wasn’t down. It was a hard but strong experience sleeping out in a freeze like that.

Well, it’s about time I skip this cafeteria now. Can’t stand them shittalking much longer. Leave for some movie with Samuel, the Argentinian weirdo, who reminds me quite much of one of the Marx brothers. The one with blond curly hair. The deaf one.
 

Hope you're having some nice uplifting times in the Finnish winter and that you’re alright after your operation. Will surely see you in the future, maybe next spring or summer, who knows. I will probably go over to India from Africa if everything fits into place.
Say hello to Leena and others I know, and lots of love to you, too. T

...

Det är julafton om 3 dar och nåt speciellt vill jag göra, har ingen lust att driva omkring ensam i nån gudsförgäten håla.
Om det är OK dit jag är på väg så stannar jag, annars kanske jag tar mig till ett annat ställe många snackar om att tillbringa julen på.
Kan vara rätt besvärligt att ta sig dit om man inte vill punga ut en massa i busspengar.
Skulle helst stanna på ett ställe en längre tid men man vet inte hur det tas när man kommer neddimpandes och säger ”Hej,jag fick er adress av en tjej jag träffade på”.

Har inte kommit igång med fotandet. Har inte mod och kraft och snabbhet när nåt dyker upp. Håller på med ett motiv ”En ryggsäcks äventyr”. Det är ofta det klickar till för sent. Idag ångrade jag mig att jag inte tog ett foto för 3-4 veckor sen i Frankrike.

Efter en smula tänkande kommer jag fram till att det är fredag. Spelar ingen större roll. Imorgon är det julafton.

Azogires en liten grekisk by på Kretas sydkust i bergen. Befinner mig ovanför den på en liten äng där blommorna blomma och fåglarna fåglar sig, kvittrar. Solen skiner men inte klart. Det är soldis och snålblåsigt.
Nedanför mig i dalen ligger husen i små grupper bland olivträden. Vita hus med röda tegeltak. Bräkande åsnor och tutande bilhorn. Vägarna är krokiga och sikten kort. På andra sidan dalen reser sig vegetationslösa berg. Påminner om bergen i USA såsom jag minns dem från geografiböckerna.
Mitt bland de runda olivkronorna sticker en liten klockstapel upp, också den vit.
Dit jag nu befinner mig leder en liten stenig ringlandes smal stig. Den går över en stenbro. Under bron porlar klart vatten. Tuppen gal i byn.

Såg upp för skorpioner på vägen upp. De lär vara talrika men ej dödliga. En kille hade haft en i sin sovsäck en kväll och blivit stucken och tillbringat några dar på sjukhus. Det var Patricia som berättade det där hon stod och plockade oliver för 50 p kilot tillsammans med sin son Yannis. Hjälpte henne att plocka lite innan jag fortsatte.
Tar mig ner mot dalen förbi klostret och in i kafét med gubbarna runt kaminen. Neskaffe lockar. Vinden kyler och tär på förkylningen jag fick för att jag inte märkte att det regnade, utan sov en djup sömn på båtdäcket på havet över hit.

Lyckades inte hålla mig till naturskildring som jag tänkte mig. Får försöka på nytt någon annan gång. Kanske i Egypten om en månad.
Bakom bergen seglar molnen upp.

Läste ditt brev till Iraklion på nytt för en stund sen. Du verkar ha det tungt och rätt besvärligt. Hoppas du hittar en väg ut. Inom mig mullrar det av ting som jag också vill få ut, men det är svårt. Ser saker och försöker beskriva dem och ibland rinner tankarna fritt, hakar i varandra. Och får mitt liv att kännas helt. Ibland är det bara tomt, jag försöker förgäves få tag i nån tråd men lyckas inte. Det enda jag kan göra är att vänta, låta mullret inom mig fortsätta tills det blir till något konkret för en liten tid. Sen kommer tomheten och rastlösheten tillbaks igen. Ett enda stort kretslopp.

Den 26 december, annandag jul. Här är det inte mycket som säger att det är jul, nästan bara almanackan. Nere i kafét står en buske på ett bord i ett hörn. Den är prydd med glitter och under busken står några julkort och en pappersmodell med Jesus i krubban. Tittade närmare på granen idag och fann en svart naken babydocka liggande under busken. Dockan hade bara överkropp, den var brusten på mitten. Hela spektaklet i sig drar inte till sig många blickar, busken är så obetydlig.

Klockan är halv sex på kvällen och det skymmer. Har tänt ett ljus för att kunna se bättre. Befinner mig i ett vitt rum med gröna fönsterkarmar. Golvet är bart och kallt. I ett hörn står en träsoffa och i de två andra smutsiga madrasser. Halvligger på den ena. Rummet ligger ovanför byskolan och skolan ligger i bergsbyn Azogires på Kretas sydkust 10 km upp i bergen från havet. Kom hit för fyra dar sen. Visste om platsen på förhand. Lise, en danska jag träffade på båten från Danmark till England bodde här hela fjolvåras och gav mig adressen till fransyskan Patricia. Liftade en hel dag från Iraklion till Hania, 150 km, och sov över på vandrarhemmet innan jag tog bussen följande dag.

Alain, en fransman som satt bredvid mig på bussen skulle också hit. Han hade hyrt ett rum för två veckor tillsammans med en vän och jag var välkommen att bo i det rummet. Det var även Brian, en irländare, så vi är fyra som sover här, för det mesta fem för det är en ung grekisk tjej, 15, 16, som rymt från sina föräldrar i Aten som ibland söker rum för natten här. Inatt var jag tvungen att sova på det kalla stengolvet för hennes kompis Maria hade ockuperat min madrass. Hennes story vet jag inte men igår verkade hon må mer än dåligt och hade till på köpet druckit för mycket vin. Man får bereda sig på det mesta och kalla golv under tak är bättre än ösregnet utanför.

Byn är inte stor, ett tiotal hus som ligger utspridda bland olivträden på sluttningarna. Hälften av alla innevånarna består av unga resenärer som stannar en natt, en vecka eller till och med några månader. Patricia har bott här i 10 månader men tänker ge sig iväg till några små öar utanför Indien i mars för att hennes son skall få en annan uppväxtmiljö än den starkt familjebundna grekiska.

Det lär bo nästan bara freaks på öarna. De flesta resenärerna är unga européer och det är skönt. Fick nog av amerikaner, kanadensare och australiensare på vandrarhemmet i Aten där jag stannade i 5 dar. Väntade på mitt visa till Egypten och fick det snabbt. Tog ett dygn. Att jag stannade i 5 berodde på att jag sov för länge en fredag och fick vänta till måndan på att ambassaden skulle öppna.

5 dar i Aten räckte gott till. Är inte speciellt förtjust i stora städer och Aten är trång. Hade svårt att ta mig fram bland bilarna och människorna och sånt gör mig lätt sned. Här är det ingen trängsel. Behöver man människor är det bara att gå 100 m ner till kafét, sätta sig runt kaminen och värma sig, spela backgammon, dricka te eller käka.
Mihalis, som har kafét, verkar arbeta dygnet runt. Han är där klockan 9 när man kommer för att morna sig med Neskaffe och två ägg och fortfarande kvar efter midnatt då man säger ”kalinichta” och går upp till sig. Jag vandrar ut och in där dagarna i ända. Försöker undvika att sitta för mycket där, det känns så tomt i längden, så jag kommer nu och då upp på rummet och läser nån timme ur Alex Haleys bok ”Roots”, men tröttnar till slut och är igen nere på kaffe eller te bland de andra resenärerna, och de grekiska männen som sitter där och spelar kort och dricker vin.

De senaste dagarna har det varit rusk så det har blivit mycket kafésittande.

På julaftonsdagen var det underbart väder och jag svettades där jag gick och plockade oliver för klostrets räkning. Det blir inte mycket pengar för det, 2-3 mark i timmen, men är alltid nåt att göra. Sysslolösheten kan gå en på nerverna. Inte behövs det mycket pengar heller. Klarar mig på 10 mk per dag.

För att betala lite av resan till Egypten kanske jag försöker mig på att plocka apelsiner nån annanstans på Kreta, det ger mer pengar. Massor av folk gör det så det är hård konkurrens om jobben. Jag tar dagen som den kommer. Vet inte om jag stannar här i Azogires över nyår, det är möjligt.

Efter svettandet under olivträden tog jag mig ett bad i den klara bäcken som rinner ner genom bergen.

Julaftonen satt jag i kafét och drack vin. Ville att det skulle vara mer stämning än det var men blev bara besviken och gick och lade mig vid midnatt ganska full. Så full att jag hade bakis nästa morgon.

Tror jag hittat min rytm som passar mig här och nu, men inte där och sen. Går ner och ser vad dom har för käk i kafét ikväll nu. Blåser ut ljus, kränger på mig kappan och beger mig ut i snålblåsten och duggregnet men inte länge. Två minuter och jag sitter runt värmen vid kaminen

Två timmar senare
Det var mörkt ute. Beckmörkt och min ficklampa kom väl till pass. Passerade den lilla butiken på vägen ner. Där inne sitter en gammal man i en evig halvdager, och det är inte mycket han har på hyllorna. Hans butik får mig att känna mig långt borta från västerlandets maximarkets.

Jo, det var mörkt ute, men ibland är det ljust om nätterna, när månen skiner. Då när inga moln hindrar dess sken. Igår var månen full och det talades om att det skulle bli ”Full-moon-party” nere i Paleochora. Troligtvis blev det inget. Det regnade från molnen och inget ljus kom ner, bara vatten.

Paleochora ligger vid havet och är mer städat och omgjort för turister än Azogires. De resenärer som håller till där verkar vara lite åt ”jet-set” hållet.

Det var mycket folk nere på fiket. Jag slog mig ner och åt spagetti. Bad att få tillbaka mitt munspel av Benny, en norrman som lånat det för några timmar. Fixade så att jag fick iväg några vykort och ett brev med några tyskar som skulle till Hania tidigt imorgon bitti. Här finns ingen post. Hittade den tyska veckotidningen Stern och sjönk in i den ett bra tag. Fanns mycket fina foton och ett reportage om målaren Magritte.

Mitt fotograferande vill inte lossna. Har ingen lust att gå och skylta med kameran på magen och när jag ser bilder orkar jag inte plocka upp kameran ur väskan, eller hinner inte med. Kanske det lossnar så småningom. Jag bearbetar mina hjärnceller med tankar kring fotografering, och hoppas det ger resultat.

När jag bröt upp efter en timme strömmade Led Zeppelins musik ur högtalarna. Det finns en kassettbandspelare på fiket och ibland spelar dom verkligt skön grekisk musik. Musik med orientaliska inslag spelat på nåt som påminner om fiol. I bakgrunden kompar bouzoukis ”den grekiska gitarren” som har en skön metallisk klang. Har länge tänkt köpa en sån, redan ifjol på min resa. Men då liksom nu är det en fråga om pengar och transport. För nån vecka sen var jag helt inne på att köpa en men nu har jag tappat lite av köpstinget.

Brian satt fortfarande nere på ”Mihalis coffee house” (det är så fiket heter). Han har suttit där hela dan. Sitter och spelar schack eller backgammon eller bara glor och jag fattar inte hur han orkar vara stilla på ett ställe i ett sträck. Igår somnade han där nångång mellan 2 och 3 på natten. Jag har inte ro att bara sitta, vill få nånting till stånd; plugga grekiska (det går trögt), läsa, skriva brev, fotografera eller nåt annat än bara sitta. Tänkande har jag nog av ändå.

Brian är förresten en sympatisk människa. Åtminstone är det min uppfattning hittills. Han är den jag har bäst kontakt med av alla resenärerna här. Även den kontakten är inte så värst djup och fordrar tid. Någon längre tidsrymd lär det inte bli tillsammans med nån på en längre tid så jag får vänja mig och leva efter det. På något sätt måste det sätta sina spår. Ett annat sätt att leva. Ibland känns det bra att resa ensam. Det är lättare att komma i kontakt med människor och man blir mer eller mindre tvungen till det om man har min läggning. Alla misstag jag gör som tröttar mig håller jag för mig själv, ingen annan behöver lida för dem. Mina satsningar gör jag själv utan att någon lägger sig i. Alla beslut hänger på mig. Jag får ingen uppbackning av någon annan men hålls inte heller tillbaka.

Vad jag saknar ibland är någon att dela tingen med. Dela enkla saker såsom stenarna i stigarna upp mot bergen, små saker som jag ser men som jag glömmer och som sedan har svårare att komma ut. i ordlös kommunikation. Inte söka ord för allting utan bara uppleva. Orden kan fungera som nycklar och öppnar så många fler dörrar för den som varit med om samma sak i samma stund. Är en smula rädd ibland att bli en ensam varg, det kanske vi alla är, kanske orsaken till varför Stäppvargen är så populär.

Det var länge sen jag läste den (Arosusi) och jag kommer inte ihåg så mycket. Tyckte bara det passade bra in i mina tankegångar. Vet nog inte riktigt vad jag talar om men så är det med många, i många fall. De bara slänger kring sig namn som låter bra. Rimbaud dyker upp allt som oftast. Ser Steppenwolf stående i bokhyllor på många ställen, de flesta jag stannat på. Senast idag när jag for för att byta Garcia Marquez ”One Hundred Years of Solitude” mot något annat. Hade möjlighet att få Hemmingways ”Islands in the Stream” eller första delen i en trilogi av Asimov. Väntar och ser. Hundra år av ensamhet är eftertraktad och jag vill byta till mig nåt lika bra. Man kan komma över bra böcker genom byten på resor. Resenärer har spännande böcker. Träffade på Vonnegut första gången på en campingplats i Tyskland.

Undrar var du är och vad du gör när jag kryper in i min sovsäck för att värma mig under det att jag läser om Kunta Kintes vidare äventyr i några kapitel ur ”Roots”. Sen går jag ner för att ta ett glas av det välsmakande téet och kollar läget.

Söndag 8.1.78. Befinner mig i Kastelli, ett litet samhälle på Kretas nordkust. Har varit här i fem dar.
Stack från Azogires på nyårsdan för att söka jobb nånstans. Försökte först med Fournes, ett ställe uppe i bergen. Det skulle finnas apelsinplockning där. Det fanns det också, men det stod stilla p.g.a. dåligt väder. Det föll snöblandat regn dagen jag var där. Var svårt att hitta nåt ställe att bo på. Var ett 30-tal resenärer där och de bodde alla i tre övergivna hus, så det var trångt. Jag hade ingen lust att stanna och slåss om jobben, så jag bestämde mig för att pröva på Kastelli. Det skulle finnas olivplockarjobb här. Det finns jobb när vädret är ”vackert”, men nu har det blåst och regnat i fyra dar. Inget jobb och inget att göra. Går och hoppas på att det skall bli bättre, men det verkar mörkt. Fortsätter det så här ett par dagar till så drar jag härifrån.

Tar på humöret att vara instängd i en källare tillsammans med sex andra karlar, resenärer som också är här för att få ihop lite drax. Är dragigt och kallt och skitigt, men billigt. I längden tar det ner en, även om det är billigt. Vaknar på morgonen och förbannar vädret och undrar hur man skall få dagen att gå.

Börjar dagen med att gå till stamkaféet Propo. Dricker te. Sitter en stund och skyndar sen tillbaka genom rusket till rummet. Läser mig genom dagarna. Tar en paus mitt i dan. Går till Propo. Tar en te och äter en bakelse. Har fallit för dem. Försöker hålla mig till två per dag. Den andra vid 8-tiden på kvällen efter kvällsmålet på en sjabbig restaurant. Sitter några timmar på Propo, spelar backgammon med andra resenärer och småsnackar, byter erfarenheter. Är mest samma snack hela tiden; var man kommer ifrån, vart man ska, bra platser att besöka, jobb och lön. Känns tradigt efter ett tag. Känns som om man konstant går på sparlåga. Reglaget för större låga har rostat fast.
Med all tid man har borde det finnas möjlighet att göra en massa. Ingenting smakar. Brevskrivandet har rostat totalt. Skär sig direkt vid minsta försök.

Har vant mig vid att bara låta dagarna rinna förbi, ta det mycket lugnt. Ändå önskar jag att omständigheterna vore lite bättre. Skulle ge mer kickar. Orka komma in i nåt annat. Innan det blev blåsigt och regnigt kunde man åtminstone ta en promenad och se sig kring. När vädret är som nu, ruskhöst i Finland, så är det ingen skillnad var man är.

Längtar efter en stor kopp starkt kaffe, här är de så pyttesmå. Kunde vara sämre men också bättre. Det är pissljummet och stillastående. Tar och sticker över på en bakelse till Propo nu. Det är ett stort kafé. I den övre halvan sitter grekerna. I den nedre delen resenärerna. Det verkar vara så nästan överallt. Resenärerna hittar ett kafé där de håller till på sitt håll. Ingen större inblandning med lokalbefolkningen. Tycker det är synd. Man väljer tydligen den lättaste vägen. Skulle vara skönt att vara på ett ställe där man var den enda resenären. Vara tvungen att klara sig på bara grekiska och komma in i det livet. Nu är det lite på sidan av.

Tillbaka igen efter en timme. Bakelserna är utsökta. Slinker ner för fort. Satte mig vid ett bord där en tysk, en engelsman och en japan redan satt. Japanen höll lektion, undervisade i det japanska språket. Tecknet för kvinna tre gånger betyder oväsen (noise) och andra små ”roligheter”. Människor kommer och far. Ansikten man sett på andra ställen dyker upp här. Ansikten från Aten och Azogires.

Kreta skiljer sig inte från övriga Grekland, det är samma vitmålade hus med granna fönsterkarmar, svartklädda kvinnor, korta mustaschprydda män som sitter i kaféerna och spelar kort eller backgammon. Luriga typer. Är alltid bråk om pengar när det gäller hyra eller lön. De säger en sak först, men sen när pengarna skall fram har de ändrat sig och kommer inte ihåg vad de först sagt. En massa onödigt snack innan pengarna lossnar. Alltid samma sak.

Känner mig bättre till mods, har bestämt mig för att sticka imorgon eller övermorgon utan att ha arbetat. Tar mig till staden Hania och övernattar på Yanis Guest House där jag varit två nätter förut. Kanske tittar in på Scorpio-Bar och snackar finska med en tjej som jobbar där. Sen måste jag till Iraklion och se om det finns nån post. Skall försöka lifta. Ta reda på hur jag billigast tar mig till Egypten. Troligtvis måste jag tillbaka till Aten. Därifrån går det en båt, om en vecka från idag. Kanske det blir billigare med flyg. Har hört att det kan vara det. Man hör så mycket olika uppgifter. Hinner väl med att läsa 100 sidor ur ”The Love Machine” av Jaquelline Susann innan kvällsmålet och sen spendera nån timme på Propo över några partin backgammon.

Det här är det första brevet på två veckor jag lyckats slutföra. Fortsätter det såhär lär det ta ett tag innan du hör från mig igen.

Hör av dig till: TE / Poste Restante / Main Post Office / Kharthoum / Sudan, före den 15.2. Hälsningar från en kylig ö. T

****

Behöver man ensamhet är det bara att gå upp i bergen, se de vackra vyerna och blommorna som blommar i december.